Det finns en grupp i nästan varje organisation som vi sällan pratar om.
De har rollerna gruppledare, samordnare, teamledare, förste, arbetsledare eller liknande. De har inget formellt chefsmandat, ingen personalbudget och ofta inget helt tydligt uppdrag. Ändå är det i praktiken de som får det operativa ledarskapet att fungera.
Denna roll är otroligt viktig för organisationens funktion. Det är de som fångar upp stämningar i teamet, hanterar små konflikter innan de blir stora, svarar på frågor i stunden och skapar riktning när det behövs. Väldigt ofta är de också chefens förlängda arm i vardagen. De översätter beslut till handling, får saker att hända och bär en stor del av det som faktiskt är ledarskap – utan att alltid ha mandatet.
Samtidigt gör många organisationer samma sak, om och om igen. När det handlar om utveckling skickar man cheferna på utbildning. Missförstå mig inte – chefer behöver såklart också utvecklas. Men här finns en tydlig blind fläck. För de som påverkar beteenden dagligen, sätter tonen i teamet och får strategin att fungera i praktiken, är ofta de som får minst stöd.
Det är lite som att lägga all träning på tränaren – och hoppas att laget ska bli bättre.
Konsekvensen blir tydlig. Ledarskapet i vardagen blir otydligt och varierar beroende på person. Chefer blir flaskhalsar i onödan. Och människor som förväntas leda får göra det utan rätt verktyg.
Om dessa roller faktiskt är chefens förlängda arm, kulturbärare i vardagen och avgörande för att få strategin att hända, varför utvecklar vi dem inte därefter?
Det var precis det glappet vi såg när vi skapade Leda utan att vara chef. För alla de som leder utan titel, påverkar utan mandat och får vardagen att fungera – men som sällan får språk, verktyg och träning för det de redan gör.